Äntligen någon som skriver sanningen om legala och illegala vapen! Artikeln finns i dagens DN, klicka på

http://www.dn.se/debatt/vapenutredningens-forslag-skjuter-helt-bredvid-malet/ 

 

TREVLIG LÄSNING!

”Vapenutredningens förslag skjuter helt bredvid målet”

Saknar proportion! Att skärpa regelverket för lagligt innehav av vapen – och sam­tidigt tro att man då kommer åt den grova brottsligheten – är helt fel. Ändå föreslår regeringens utredare just det, baserat på osäkra siffror, skriver Michael Eriksson, författare av en Timbrorapport om vapen som presenteras i höst.

Att brott som begås med skjutvapen är allvarliga råder ingen tvekan om.

Under våren har två utredningar presenterats utifrån detta perspektiv. Den ena är ”Skärpningar i vapenlagstiftningen” av Doris Högne Rydheim och den andra är ”Avlyssning mot grova vapenbrott?” av Sten Heckscher.

Båda tar sin utgångspunkt i att brott begångna med vapen är ett växande problem. Men hur stort är problemet i verkligheten?

Båda utredningarna hänvisar till siffror från Brottförebyggande rådet (Brå) över antalet anmälda brott. Tittar man på dessa siffror, som förs fram av utredarna när det gäller ”dödligt våld, försök till mord o. dråp” samt ”rån o. grova rån” så pendlar antalet kraftigt både uppåt och nedåt.

Det klart allvarligaste brottet, ”dödligt våld med skjutvapen”, varierar mellan 37 och 58 anmälningar under perioden 2002–2011. Problemet är dock mindre än så. Enligt Brå är kategorin dödligt våld behäftat med en felmarginal på 50 procent (på grund av att fel brottskod angetts, dubblettanmälningar, självmord som rubricerats som mord med mera) det vill säga, att antalet anmälningar vida överstiger det faktiska antalet begångna brott.

Båda utredningarna nämner detta, men det tycks inte ha påverkat deras förslag. I stället för att presentera korrekta siffror över det faktiska antalet brott inom dessa kategorier så vilseleder man läsaren med tabeller och diagram över antalet anmälningar.

Inte heller har någon av utredningarna valt att titta på annan forskning som finns på området. Gör man det är bilden radikalt annorlunda.

I studien ”Skjutvapen använda i brott i Sverige 2000–2010” undersökte fil dr Björn Hagelin (tidigare Sipri) samtliga anmälda fall av mord, dråp, bankrån samt försök och förberedelser till sådana brott under perioden 2000–2010. Han fann då att det endast i 117 av de 291 anmälningar som gått vidare till åtal involverade riktiga skjutvapen. Det handlar alltså totalt om ett drygt tiotal fall om året.

Kategorierna är inte helt överensstämmande med de något vidare varianterna som används i utredningarna men det är ändå tydligt att det rör sig om ytterst ovanliga brott. Av de skjutvapen som använts vid dessa 117 fall visade det sig att det fanns licenser för endast 27 vapen. Cirka hälften av dessa vapen hade använts av licensinnehavaren själv medan resten var stulna från legala ägare.

Det innebär inte att dessa brott är mindre allvarliga, däremot att skärpt lagstiftning eller ökade möjligheter att använda tvångsmedel knappast kan förväntas ha någon större inverkan på ett så litet antal brott som två om året.

Att åtgärderna inte kan väntas ha någon effekt på brottsligheten är en sak. Allvarligare är att de åtgärder som föreslås nästan uteslutande riktar sig mot laglydiga ägare av legala vapen i stället för mot illegala vapen eller kriminell vapenanvändning.

Den märkligaste av de föreslagna lagändringarna är förbudet mot sportskyttegrenen k-pistskytte. Förbudet motiveras med att det skulle minska risken för att sådana vapen stjäls och hamnar i orätta händer. Återigen kan man fråga sig hur stort detta problem är.

Ser man till forskningen är det tydligt att problemet inte existerar. Av studien ”Safe storage and thefts of firearms in Sweden: An empirical study” av ekon dr Erik Lakomaa (Handelshögskolan) framgår att det under den undersökta perioden 2002–2010 endast stals ett sådant vapen av en sportskytt. Hagelins studie visar att något legalt eller tidigare legalt automatvapen aldrig använts vid brott. När det gäller dödligt våld har över huvud taget inget automatvapen, oavsett ursprung, använts under perioden 2000–2010.

Förbud mot skyttegrenar är inte den enda drastiska åtgärd som utredarna föreslår. Ett annat mycket långtgående förslag är licenskrav på magasin och förbud mot halvautomatiska målskyttevapen som kan laddas med många patroner.

Förslaget saknar helt koppling till verkligheten om man ska tro på Brå:s rapport ”Brottslighet och trygghet i Malmö, Stockholm och Göteborg” från 2012, som visar att kriminella visserligen har god tillgång till vapen men mycket svårt att få tag på ammunition till dessa. Enligt rapporten har kriminella oftast färre patroner än vad vapnens magasin rymmer. Utredningen föreslår dock att vissa halvautomatiska gevär kan undantas från förbudet förutsatt att vapnen inte kan förses med magasin som rymmer mer än fem patroner. Problemet är att några sådana vapen inte finns på marknaden utan regleringen gäller en typ av vapen som bara existerar rent hypotetiskt.

Inte bara den tillgängliga forskningen visar att utredning är fel ute. I remissvaren som inkommit från både myndigheter, jägar- och skytteorganisationer riktas skarp kritik mot utredningens förslag.

Bland de mer kritiska remissvaren finner man det som kommer från Naturvårdsverket. Redan i inledningen slår myndigheten fast att de åtgärder som föreslås inte står i proportion mot de problem de skapar för legala vapenanvändare och den tveksamma effekt förslagen kan tänkas ha för brottsbekämpning.

Rikspolisstyrelsens eget remissvar sticker i sammanhanget ut då de anser att de föreslagna restriktionerna för legala vapenägare inte går tillräckligt långt. Att Rikspolisstyrelsen är positiva till de föreslagna skärpningarna är i sammanhanget kanske inte märkligt då utredaren Doris Högne Rydheim i egenskap av rektor för Polishögskolan också är tjänsteman vid Rikspolisstyrelsen.

Utgår man från den forskning som finns och från tidigare utredningar finner man att inget av utredningsförslagen kan antas ha någon som helst påverkan på kriminaliteten.

I stället för att föreslå nya, och mycket långtgående, restriktioner som enbart skulle drabba laglydiga människor, vore det rimligare med förslag som dels stod i proportion till hur stort problemet faktiskt är och dels hade potential att leda till minskad brottslighet.

Michael Eriksson, författare till en Timbrorapport som presenteras under hösten om vapenlagstiftning och civilt vapenägande i Sverige